Laxfiskaren

Laxfiskaren

Om den här sidan!

Laxfiskaren berättar fiskehistorier och ibland finns det sanning bakom dem.

laxen@laxfiskaren.se

En Fisk att minnas

FiskehistorierSkapad av Kenneth fre, oktober 19, 2012 17:46:59

En fisk att minnas

Någon kompositör har sagt att man får stjäla tre takter – hur mycket det är när det gäller ord och meningar från en bok har jag ingen aning om. Men helt klart är att jag bli inspirerad av alla dessa böcker jag läser på vinter och säkert har kopierat en eller annan mening.

- Izaak Walton skrev redan 1653 - Kungen bland sötvattenfiskarna är laxen och det är den vackraste fisk som finns. Dess huvud är litet och välformat, kroppen välproportionerlig som hos ingen annan fisk. Sidorna är silverblanka med små svarta punkter och den har en stjärt som vittna om både kraft som styrka.

Han skrev vidare att – Laxen den är prydd på kroppen med svarta eller svartaktiga punkter eller fläcka, som förhöjer dess naturliga skönheter på ett naturligt sätt. Det syns mig som om ingen kvinna har uppnått något vackrare med konstgjort medel – målning och anbringandet av skönhetsfläcka, som de i dag är stolta över. Ja laxen kan sannerligen liknas vid en skön kvinna. Den är listig och lynnig som det påstås att vissa kvinnor är - ena dagen hugger den på vad som helst, nästa dag på ingenting.

Det Izaak Walton skriver - är för mig lyrik som ger mig en känsla av direkt, personlig, närvaro. Ingen fisk är för mig så ståtlig och vacker som en nystigen lax i maj – silverblank och skön. Det är många gånger jag har i eftertankens bleka dager bannat mig själv - då jag har sett denna vackra majlaxs stora klara ögon efter att jag som domare tagit av dager och undrat varför, varför? Varför kunde jag inte släppa den åter så att den fick leva och göra det som naturen har bestämt att den skall göra vid sitt besök i älven.

Nu skall det sägas - tack och lov att jag inte alltid fiskar efter lax och det vet i tusan om inte mitt fiske efter öring, harr och regnbåge med torrfluga står mig närmare än ett laxfiske. Att en dag när solen skiner och vattnet är klart. När insekterna svärma och det dofta sommar över ängarna. När fisken vakar överallt i ån. Ja då är det för mig dags att ta fram torrflugorna – de som jag under vintern har bundit i mängder. Ty i mitt tycke är glädjen vid mitt fiske större om jag överlista en fisk på torrfluga än alla laxar jag fångat.

De största minnena från mitt laxfiske är just dem jag fångat på torrfluga – och då menar jag riktigt torrfluga. Ett fiske där jag har pressenterat flugan för laxen genom att lägga den väl infettad uppströms så att den sakta kan glida nedöver utan mot laxen utan påverkan av min fluglina eller tafs. Att få uppleva att en lax kommer underifrån och suger i sig min fluga för att därefter explodera i en våldsam rusning är just detta minnets ljus stunder.

Många dagar har jag spenderat genom att stå på knä eller sitta vid ett vatten för att söka efter vakande fisk intensivt stirrande på den lilla myggsländan. Att få sitta på knä och lägga ut en torrfluga och se den komma drivande ned på den spegelblanka strömmen, medan sommarvärmen har flimrat över de närliggande ängarna gör spänningen så stor att jag ibland glömmer att andas då flugan passera den stora fiskens jaktmarker. Var gång det sker när fisken långsamt kommer upp från djupet och jag sett dess mörka rygg tona fram – väntat till des mun har slutit sig över min fluga, märkt dens vilda rusning. – Har jag känt djup tillfredställe över denna för mig den bästa formen av flugfiske.

Jag fiskar inte blint efter en möjlig fisk, jag fiskar på den fisken jag ser. Under tiden går en timme eller två och man byter fluga många gånger. Glädjen blir så mycket större när flugan innan man anar det blir tagen. Det händer även att man ger upp och går men ändå med tillfredställe över en bra fiskedag trots utebliven fångst.

Den fisk jag mins när jag sitter och skriver detta var en vacker regnbåge som jag fångade i Norra Unnaryd för många år sedan. Min hund och jag samt min kamrat flugspöet hade åkt upp för ett pars dagars torrflugfiske en varm och solig sommardag. Efter att bestyret med mitt tält var överstökat och det obligatoriska kaffet avnjutits var det så dags för mitt fiske.

Var gång som jag kom till Nissan gick jag allt en sträcka uppströms för att söka efter vak, undersöka vilka insekter som är aktuella samt se det aktuella vattenståndet, - så även denna gång. Som jag, Teddy -min hund och min kamrat flugspöet vandrade uppöver, kunde vi konstatera att det var en perfekt dag för torrflugfisket. Bra med vak men som oftast på omöjliga ställen för min fluga dock vid en krök såg det mer lovande ut än på de andra ställena. Vid denna krök vakade två fiskar en i en risbuske och en i strömstryket.

Som alltid vid mitt torrflugfiske gäller det att sätta sig ner och studera fiskens görande- var kan han tänkas stå och var kommer tar han sin mat. Att sitta och studera en specifik fisk är en del av mitt torrflugfiske – lika mycket som att lägga ut fluga och försöka att fånga den. Efter en god stund var jag klar över fiskens göranden – var han står och hur han tar de insekter som kommer drivande förbi i strömpartiet samt vilka insekter som står på hans meny.

Alltså leta i flugasken efter en fluga, binda den på tafsen, feta in den väl samt ned för slänten till den plats som jag valt ut som lämpligt vid mitt fiske. Naturligtvis sker inte mitt nedhasande för slänten obemärkt av fisken med resultatet att den nu blev skrämd och gick i väg till sitt gömsle. Att jag skulle skrämma denna fisk var jag tidigt införstådd med och ingick i min planering. Det blev således åter att en god stunds sittande vid ån med min kamrat flugspöet - men nu vid min tänkta plats för kommande utlägg med min fluga. Mycket riktigt började efter en stund så de båda fiskarna åter att vaka ute i strömmen, en i busken den andra på samma plats som tidigare. Men efter många års misstag låt jag fiskarna vara i fred en stund så att de skulle glömma den som skrämt dem tidigare.

Alltså gick det åter en stund vid denna vackra plats denna varma sommarkväll med det fulländade skådespelet av två vakande fiskar några metrar från mig. När det så blev dags att dra ut en del lina och förberedda mitt kast var det en mycket försiktig flugfiskare som i stor spänning starkt iakttog om hans rörelser skulle skrämma hans tänkta byte. - När så inte var fallet var det dags att lägga ut min väl infettade fluga uppströms den plats där fisken har sitt matställe. Det var enerverande att se när fisken lugnt gick upp och gapade över min fluga i den grad att jag inte kunde låta bli att strama upp min lina innan fisken hade tagit min fluga - med följda att fisken blev rädd och försvann till sitt gömsle för som jag vet under en lång stund.

Det är ju den att jag inte kunde tåla mig den bråkdel av sekund som det skulle behövas men så är det vid torrflugfiske efter en lång spänd väntan. Jag viste sedan tidigare erfarenhet att det inte är lönt att vänta ut en fisk som har blivit riktigt skrämd vilket innebar att jag nu åter kröp upp för slänten för att söka nya fiskar längre upp i vattensystemet.

Kvällen var varm, dofterna förtrollande som jag gick längst den underbara delen sträckan av Nissan. Vist förekom det en del vak på fiske men min bedömning var alltid att den eller den fisken kunde jag inte nå med en fridriftande fluga vilket innebar att vi tre nu åter ställde kosa mot vår lägerplats - jag, hunden och min kamrat flugspöet.

När vi så åter var på den plats som jag tidigare provat och misslyckat på kunde jag konstatera att fiskarna nu åter lugnt och tryckt vakade som tidigare. Likt tidigare blev det åter att sätta sig ner och studera fiskens görande- var kan han tänkas stå och var kommer tar han sin mat – har han ändrat sittbeteende efter mitt tidigare misslyckande. När jag kunde konstatera att det troligen var samma fisk och att jag troligen inte skrämt den så mycket som jag trodde beslutade jag mig åter för att prova en dust med honom.

Även denna gång blev fisken skrämd av mitt nedhasande för slänten och gick i väg till sitt gömsle. Att jag skulle skrämma fisken även denna gång var jag tidigt införstådd med och ingick i min planering. Det blev således åter att en god stunds sittande vid ån med min kamrat flugspöet och åter efter en stund börja så de båda fiskarna åter att vaka ute i strömmen. Men som tidigare låt jag även denna gång fiskarna vara i fred en stund så att de skulle glömma den som skrämt dem tidigare.

Nu blev det ett bra kast och jag kunde konstatera att min fluga kom drivande över den plats som fisken hade som mat plats. Jag såg åter att fisken lugnt gick upp och gapade över min fluga. Men denna gång tog jag det lite lugnare vis av tidig erfarenhet - men i den grad att fisken fick tid att spotta ut min fluga i samma stund som jag strama upp min lina. Åter blev fisken rädd och försvann till sitt gömsle. Det är ju den att jag inte har lärt mig att kroka en fisk – kort lina som jag hade borde det inte vara något problem – men åter så är det vid torrflugfiske efter en lång spänd väntan.

Det blev tre snopna vänner som sakta i sommarkvällen promenerade ner till deras lägerplats för en välbehövlig bit mat och vila – utan någon fångad fisk. Att det inte hade lyckats för oss kunde inte skyllas på Teddy – min hund eller min kamrat flugspöet utan allt fel var mitt. Den enda ursäkt jag hade var att det var en vacker sommarkväll men vidunderliga dofter och att mitt torrflugfiske för året var en aning ringrostigt. Min fråga var ändå hur stor var fisken. Maten denna kväll var som vanligt torftig – i mitt fall en kopp kaffe och någon bulle som frugan hade sänt med. Jag tror att Teddy hade bättre mat än jag denna kväll där jag satt vid mitt tält. Vad jag hade som inte Teddy var några droppar av en himmelsk dryck.

Som jag sitter far minna tankarna till den tid då jag och barnen åkte på fisketur i Skåne och då maten bestod av mjölk, falukorv och franskbröd. Ja det var allt – inget smör eller annat pålägg. Det blev helt enkelt att tugga i sig den nyinköpta råa falukorven samt ta sig en tugga av brödet samt därefter skölja ned alltsammans med mjölken. Ok det var lite enformigt men hu vad bra vi klarade oss på denna skaftning.

Av erfarenhet vet jag att det inte alltid är de stora fiskarna gör de största vakringarna. Jag mins den gången jag fiskade i Norge efter harr. - En kväll som fisket var dåligt vilket innebar att jag fick för mig att lägga ut min torrfluga på en liten fisk vid strandbrinken. Jag var övertygad om att det var en liten fisk då vakringarna knappt var synliga men hu var jag misstog mig. Det var en stor harr på över 50 cm som tog min fluga och därefter satte av med en expressfart nedöver ån. Allt nog jag kunde efter en stund landa in denna harr men jag är fortfarande förvånad över hu stor den var i jämförelse med vakringen den hade åstadkommit.

Nå väll kvällen vid Nissan var sent gången men ändå inte senare än att vi tre vänner åter fick för oss att se hur våra vid detta lag nu kända fiskar har det. När vi så åter var på plats kunde jag konstatera att fiskarna nu åter lugnt och tryckt vakade som tidigare. Alltså det blev som tidigare att åter att sätta sig ner och studera fiskens görande. När jag kunde konstatera att det troligen var samma fiskar och att jag troligen inte skrämt dem även efter min andra gångs misslyckande så beslutade jag mig åter för att prova en dust med honom.

Även denna gång blev fisken skrämd av mitt nedhasande för slänten och gick i väg till sitt gömsle. Åter blev det således att under en god stunds sittande vid ån med min kamrat flugspöet . Nu var jag mycket mer försiktig med mitt utlägg av flugan samt ytterst observant på när fisken denna åter lugnt gick upp och gapade över min fluga. Men denna gång sträckte jag upp min lina i exakt rätt tillfälle med följd att fisken när han kände kroken och kraften från min lina blev rädd och drog i väg nedströms med en härlig fart. Det hör till saken att just på denna plats innehåller Nissan många krökar och det var just nedströms genom dessa som fisken gav sig av. Alltså gick min fluglina nu upp över slänten och nedöver ån. Här var goda råd dyra - om jag skulle lyckas att klara att få denna som det verkade stor fisk på land - var jag nu tvungen att krypa upp över slänten samtidigt som jag parerade fiskens härjningar i spöet.

Allt nog jag klarade att komma upp för slänten samtidigt som jag kunde hålla en spänd lina med fisken. Med andra ord ett riktigt bra jobb av en trött flugfiskare denna kväll. Efter denna pärs så var det ändå en snäll fisk - som det visade sig Regnbåge - kunde drillas in till stranden med ett lyckat resultat. Men då denna fisk hade givit mig så mycket glädje under denna varma sommarkväll blev det att försiktigt kroka av fisken i vattnet, lyfta på hatten och tacka för en trevlig kväll - med önskan att vi må träffas någon gång i framtiden.

Nu var det tre lyckliga vänner som vandrade hem till tältet då det här vankades sömn och en del goda droppa av den himmelska dryck som alltid är med på våra fiskeresor.

Jag började med att nämna att mitt läsande av gamla fiskeböcker ger mig inspiration men de är även ett medel att öppna mitt minne så att jag under vinterns mörka kvälla åter kan njuta at minna gamla fiskeminnen. Tack Izaak Walton och alla ni andra för era fantastiska berättelser som ger mig så mycket glädje under vintern.



  • Kommentarer(0)//www.laxfiskaren.se/#post187